”Ha inte så möcke lek å löje för dej i ongdomen, att du blir tvungen att va allvarsam i all din tid sen!”
De knutna händerna (1930)
Albert Bonniers Förlag, 1930
Detta är den andra av de två romanerna om Adolf i Ulvaskog. Det har gått dryga tiotalet år sedan handlingen slutade i den första delen. Snart bryter första världskriget ut. Adolf är änkeman med två hemmaboende söner och döttrar. Han sätter sig emot nymodigheter som utdikning och elektricitet och vägrar visa sina barn den uppskattning de förtjänar. Ett efter ett lämnar barnen gården, och till sist är bara yngsta dottern Mari kvar. När det visar sig att även hon vill lämna hemmet för att resa till Stockholm och sin kusin Gärda, som Adolf fått veta är prostituerad, sätter han stopp för hennes resa genom att sista natten före resan skjuta henne. Han knyter sina händer så hårt om sin egendom att han mister allt. De båda romanerna tillsammans kan liknas vid ett antikt ödesdrama.
Adolf i Ulvaskog hade ett talesätt: Han knöt händerna hårt om sitt, så hårt, att ingenting skulle slippa ur dem.
Hon gick här ännu i åtrå och bävan – hon trådde efter det samma som hon bävade för.
Sömnen flydde inte den, som begagnade kroppen till det som den var skapad för.
Flera ting äro givna människan till tröst. En söker sig till bibelns blad, en annan till brännvinet, en tredje till frestande kvinnobröst.
Adolf sätter fötterna i sina träskor, tar en bytta i vardera handen och går med långsamma steg neråt lagårn.
”Adolf rättade sig inte efter någon, han brydde sig inte om dem, som bodde utanför hans hemman.”
