Skip to main content

Vårt äktenskap har varit en firma med uppgift att uppföda och uppfostra två barn.

Han insåg själv, att han blivit en mera spekulativ än produktiv natur.

Vilhelm Moberg i korthet

Karl Vilhelm Artur Moberg föddes den 20 augusti 1898 i ett soldattorp i Moshultamåla, Algutsboda socken. Där tillbringade han sina första nio levnadsår, ”den lyckligaste delen av min levnad”, skriver han i ”Där jag sprang barfota”, tryckt i Berättelser ur min levnad (1968). Soldattorpet är förebilden för det torp som rotesoldaten 132 Rask Momåla får sig tilldelat i romanen Raskens – en soldatfamiljs historia (1927) och finns också med i den självbiografiska romanen Soldat med brutet gevär (1944).

Sju år gammal började han skolan och måste då gå genom skogen mer än två kilometer. Påvelsmåla skola, som denna hette, låg nämligen mitt inne i skogen, så belägen att alla barn skulle ha ungefär lika lång väg att gå. Man kan ju föreställa sig hur det kändes snörika vintrar att traska den långa vägen. För på vintern gick man i skolan, även om skolan bara var halvtidsläsande, vilket innebar att barnen gick fyra månader i skolan under sex år. Om sin skola och undervisningen där berättar Vilhelm Moberg i ”Skolan i skogen”, också den tryckt i Berättelser ur min levnad.

Men 1907 förändrades bostadssituationen och höjdes levnadsstandarden. Då övergav familjen soldattorpet och flyttade några kilometer högre upp i byn till det som hade varit moderns barndomshem och där mormodern bodde på undantag. Den gården blev nämligen till salu, och tack vare pengar från moderns syskon i Amerika kunde familjen Moberg köpa detta hemman på ett sextondedels mantal. Detta är en storlek på gård som återkommer i flera av Vilhelm Mobergs romaner, bland annat i Utvandrarna.

Läshungern

På Grimslövs folkhögskola gick Vilhelm Moberg vinterterminen 1916-1917. För att förstå varför detta blev ett så lockande projekt måste man veta att till det som plågade Vilhelm mest under uppväxtåren hörde läshungern. I hemmet fanns bibeln, psalmboken och en postilla. Fler böcker än så behövdes inte i ett enkelt bondehem. Men: man tager vad man haver: Tio år gammal stillade gossen sin läshunger med att läsa bibeln från pärm till pärm, något som tog honom sju veckor. Den bedriften belönade fadern med en hel krona.

Moberg påstår själv att han på Grimslövs folkhögskola läste igenom hela biblioteket och inte bara skönlitteratur. Det som särskilt lockade honom var ämnet historia. Vad han också ägnade sig åt var att spela teater. Hans teaterintresse väcktes när han hösten 1915 på Folkets hus vid Johansfors glasbruk såg en dramatisering av Emilie Flygar-Carléns Rosen på Tistelön. Detta väckte hans lust att skriva egna skådespel. Hjonelag skall med böneman byggas kom till 1922 genom en beställning från ett amatörteatersällskap i Klavreström. Komedin Kassabrist (1926) blev hans första författarframgång och gav honom ekonomiska möjligheter att ta ledigt från journalistjobbet och fullborda romanen Raskens (1927). Han hade dock tidigare skrivit romanen Prinsessan på Solklinten som först publicerades som följetong i Vadstena läns tidning och gavs ut som bok 1922. Moberg var under en kortare tid chefredaktör för denna tidning. Efter Raskens kom bonderomanerna om Adolf i Ulvaskog, Långt från landsvägen (192) och De knutna händerna (1930).

Journalisten

Moberg siktade tidigt mot att bli journalist. Till sist erbjöds han en plats som volontär på Vadstena läns tidning, där chefredaktören Pälle Segerborg upptäckte hans talang som författare och uppmanade honom att skriva berättelser för tidningen. Moberg tjänstgjorde sedan som journalist på flera tidningar och fick 1921 tjänsten som lokalredaktör på halvtid i Alvesta för Nya Växjöbladet. Detta blev inledningen till hans journalistiska verksamhet som fortsatte under hela hans livstid. Han engagerade sig i samhällsdebatten och reagerade skarpt på orättvisor som enskilda människor utsattes för, framför allt under 1950-talet då hans verksamhet lade grund till begreppet rättsröta. En del av sitt engagemang redovisade han i småskrifter som Fallet Krukmakaregatan. De försvunna polispapperens gåta (1951) och Komplotterna: Affärerna Unman och Selling (1956). Men redan 1945 hade han skrivit Segerstedtstriden som visar hans engagemang för Torgny Segerstedt, chefredaktören för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning som tog in allt han skrev om eftergiftspolitiken, vilket flera tidningar vägrade att göra. 1953 samlade Moberg delar av sin samhällskritik i skriften Att övervaka överheten.

Från och med slutet av trettiotalet höll han regelbundet föredrag i politiska frågor.

Till Stockholm

1929 flyttade Moberg med sin familj från Alvesta till Stockholm. (Han gifte sig 1923, och två barn hade fötts). Han tänkte nu försörja sig som skönlitterär författare. I Stockholm skrev han romanen A P Rosell bankdirektör (1932) inspirerad av intrycken från de år då han var lokalredaktör i Alvesta för Nya Växjöbladet. 1933 kom den historiska kärleksromanen Mans kvinna där handlingen utspelar sig på 1790-talet. I likhet med andra arbetarförfattare började Moberg sedan skriva självbiografiskt inspirerade romaner. Det blev Sänkt sedebetyg (1935), Sömnlös (1937) 0ch Giv oss jorden (1939). Huvudpersonen heter i dessa Knut Toring. Framför allt Sänkt sedebetyg skildrar en verklighet som påminner om Mobergs ungdomsår.

Intresset för historia och hatet mot nazismen resulterade i romanen Rid i natt! (1941), där handlingen utspelar sig på 1600-talet men egentligen skildrar tyskarnas ockupation av Danmark och Norge. Den mest självbiografiska av Mobergs romaner är Soldat med brutet gevär! (1944). Därefter kom romanen Brudarnas källa. En legend om de bofasta (1946) som både till stil och innehåll skiljer sig från hans övriga verk.

Moberg var en kraftfull motståndare till allt vad överhet hette, framför allt gällde det kungahuset. Han var republikan. Skälen till detta ställningstagande redovisar han i skriften Därför är jag republikan (1955).

Utvandrareposet

Diktaren råder inte över sitt ämnesval, skriver Vilhelm Moberg i en artikel i BLM 1934. Det är ämnena som råder över honom. ”Han väljer inte ett motiv bland många andra, det är motivet som en gång valt honom, som griper sin författare och som tvingar sig fram genom honom. Han vet inte, när han verkligen började på den nya romanen – det skedde kanske många år före den dag, då han skrev ner de första orden.” Ja, kanske började Vilhelm Moberg rent av på sitt utvandrarepos i barndomen. Vem vet vad för slags berättelser han skrev på gråpapper med kolbitar ur eldstaden? Det är så han började sitt författarskap enligt vad han skriver i Berättelser ur min levnad. Tanken på anförvanterna i USA släppte honom inte. ”Ju äldre jag blev, desto mer sysselsatte de mig”, skriver han.

Mera konkret började idéerna till ett utvandrarepos ta form i slutet på 1930-talet. En Amerikaresa till en Pennklubbskongress i New York var planerad till oktober 1939. Så här skriver Moberg i artikeln ”Att upptäcka Amerika” i tidskriften Folket i Bild (1949) om skälet till att den resan ställdes in: ”Nu var det Hitler som ingrep. Någon vecka innan jag skulle anträda min resa beslöt han sig för att överfalla Polen. Tydligen hade mina planer på något sätt blivit röjda för honom”, raljerar han. Först 1948, närmare bestämt den 2 juni steg Moberg med delar av sin familj ombord på amerikabåten. Därmed ”inleddes femton vandringsår”.

På allvar påbörjade Vilhelm Moberg sitt stora projekt 1947. Då skrev han ner de första orden till romanen Utvandrarna (1949). Varför var det så viktigt att skriva detta epos? Fastän det i Vilhelm Mobergs hembygd knappt fanns någon människa som inte hade någon släkting i Förenta Staterna, så visste man så lite om dessa utvandrare, skälet till att de utvandrat och hur det hade gått för dem.

Orsakerna

Vilka var då orsakerna till utvandringen? De främsta skälen enligt Moberg var tre: livsuppehälle, konventikelplakatet, tjänstehjonsstadgan. Moberg hade först tänkt sig att hans utvandrare skulle lämna hembygden 1868 i samband med de svåra missväxtåren 1867-68. Det framgår av en förstudie i novellen ”Torr sommar, berättelse från 1868”, först tryckt i tidskriften All världens berättare nr 3 1948 och sedan omtryckt i Vårplöjning och andra berättelser 1990 som nr 1 i Vilhelm Moberg-Sällskapets skriftserie. Den har som huvudmotiv episoden med hösudden som Karl Oskar slungar upp mot himlen sägandes: ”Har du taet det andra höet, så kan du ta detta med!” Hans hustru, som här heter Anna, anklagar honom förskräckt för att smäda Gud, och som i romanen slår blixten ner i ladan och antänder den. Episoden bygger på en verklig händelse i bygden.

Men så ändrar sig Moberg. Han vill göra sina utvandrare till pionjärer, nästan i nivå med den religiöse fritänkaren Erik Jansson som 1846 lämnat Sverige med en stor grupp anhängare och sedan grundat Bishop Hill. Konventikelplakatet, som förbjöd religiösa sammankomster utanför kyrkan, upphävdes 1857. Ett viktigt inslag i romanen är ju Danjel Andreasson, åkian och morbror till Kristina. Åke Svensson grundade en sekt på 1780-talet och var från Östergöl. Tjänstehjonsstadgan, som gav husbonden rätt att aga sina drängar och pigor och som gjorde dem mer eller mindre livegna, är drivkraften bakom Roberts och Arvids önskan att lämna hembygden. Kristina spjärnar länge emot, men när svälten blir orsaken till att lilla Anna äter sig till döds på korngrynsgröten som dopgästerna skulle bjudas på, då ger också hon med sig.

Arbetets början

Vilhelm Moberg berättar hur han efter krigsslutet 1945 på allvar började samla material. Först tömde han alla byrålådor och kistor i barndomshemmet och hittade ett par hundra brev där. Flera fann han i granngårdarna, och senare har han fått buntar av brev från olika håll, så att han till sist hade över tusen amerikabrev. Han gick igenom kyrkböckerna i hemsocknen och fann att sidorna var fyllda med emigranternas namn. Till sist hade prästen inte orkat skriva Utflyttat till N. Amerika utan bara skrivit Dito. För att skaffa sig en uppfattning om hur de tidiga utvandrarfartygen kunde se ut begav sig Moberg till Sjöfartsmuseet i Göteborg, där han träffade intendenten kapten Olof Traung, som så småningom blev hans vän. Han studerade noga briggen Tre kronor som finns i en modell på museet och har blivit förebilden för briggen Charlotta som utvandrarna från Ljuder seglar med. Han bet också i en skeppsskorpa och kände hur hård den var. Kapten Traung hade han sedan stor nytta av när det gällde kunskap om förhållandena ombord. Moberg ställde detaljerade frågor och fick ingående svar. Det kunde gälla sådant som hur stor den dagliga vattenransonen var, vilka toalettanordningarna var, hur kojerna såg ut, hur en begravning gick till och om man kunde tänka sig att kaptenen tog med sig mull från hembygden. Moberg var angelägen om att allt skulle vara så korrekt som möjligt, men han ville också att förhållandena skulle vara svåra. Han var medveten om att den största delen av utvandringen gick från Göteborg men hade från en trovärdig person i hembygden hört att hans far körde sin emigrerande bror 1969 med hästskjuts till Karlshamn och vill också av Traung få bekräftat att detta kunde låta sig göras redan 1850.

Fortsättningen

Ett av skälen till att Vilhelm Moberg reste till Amerika var att skaffa sig kunskap om hur förhållandena var i detta land, hur det hade gått för de svenska utvandrarna. Han träffade sina släktingar och kunde fråga ut dem, men han gjorde också egna efterforskningar. Minnesota, som är den stat han väljer för sina invandrare, utforskade han noggrant.

Den okända släkten (1950) redogör Moberg för vad han genom sina resor till Förenta Staterna hade fått veta om sin egen familj och hur den hade vuxit sedan moderns och faderns släktingar hade emigrerat.

Vilhelm Moberg samlade på sig ett stort forskningsmaterial för sitt utvandrarepos, en hel kista full som han skänkte till Svenska emigrant-institutet, när han tillsammans med Gunnar Helen invigde detta i september 1968 i Växjö.

Hustrun och barnen återvände till Sverige efter en tid, men Moberg själv kom att tillbringa långa perioder i USA. Bäst trivdes han i Kalifornien, som har ett klimat som passade honom. Han bodde där framför allt i Carmel, där han blev god vän med Gustaf Lannestock, som blev hans amerikanske översättare. I sin bok Vilhelm Moberg i Amerika (1977) berättar Lannestock om deras möten. Brevväxlingen mellan Moberg och Lannestock finns deponerad i Mobergsamlingen på Utvandrarnas hus i Växjö.

Vilhelm Mobergs utvandrarepos valdes vid två oberoende omröstningar till 1900-talets svenska roman. Svenska folket röstade när programmet ”Röda rummet” bjöd in till omröstning. Att den läsande svensken tagit detta verk till sitt hjärta är därmed bevisat, även om Horace Engdahl torrt konstaterade att detta inte var ett val ”som vi intellektuella skulle ha gjort”.

Mottagandet

Men hur togs romanen Utvandrarna emot i Sverige när den kom ut? Den förorsakade inte mindre än två upprop i protest. Först var det Ljusets fria kämpaskara i Uppsala som med Ebbe Reuterdahl ställde sig i spetsen för ”Riksaktionen mot smutslitteraturen”. Man upprördes över framför allt Ulrikas frispråkighet och ville hindra att denna ”förskräckliga” roman spreds till USA där den skulle smutskasta hederliga småländska invandrare. Lewi Petrus skrev i tidningen Dagen att det med Utvandrarna var en fråga om ”en väldig närkamp mellan Gud och Djävulen” och mellan ljus och mörker. Allra starkast berördes Moberg dock av det uppbåd som startades i hans hembygd av komministern John Samuelsson i Örsjö, som hade skrivit romanen Gå ut ur ditt land (1949). Samuelsson och några andra personer gick runt i bygden med protestlistor mot boken som skulle undertecknas i syfte att förhindra dennas spridning. Inemot 4000 underskrifter lyckades de få ihop.

Efter Utvandrarna kom Invandrarna (1952), Nybyggarna (1956) och Sista brevet till Sverige (1959). Medan Moberg arbetade på detta stora projekt skrev han samhällssatiren Det gamla riket (1953) och en rad skådespel, varav några var inspirerade av den kamp mot rättsrötan som han förde under 1950-talet, bland annat Domaren och Sagoprinsen. Moberg var lika mycket dramatiker som epiker och skrev till antalet ungefär lika många skådespel som romaner. Livet ut var han också journalist. Många av hans dramer spelades i Radioteatern och flera av dessa är otryckta. Moberg intresserade sig tidigt för detta nya medium när det startade på 1920-talet.

Slutet

Vilhelm Mobergs sista romaner blev Din stund på jorden (1963) om svenskamerikanen Albert Carlson och den historiska romanen Förrädarland (1967). Särskilt Din stund på jorden blev en stor framgång. Många läsare sätter den främst bland hans verk. Här ger Moberg uttryck åt den pacifism han livet igenom satte högt. Enda gången han bryter mot den inställningen är under krigsåren. Detta kommer till uttryck i romanen Rid i natt!. ”Det gäller att stå det onda emot ” menade han, och då kan det vara befogat att ta till vapen.

Moberg slutade dock inte att skriva böcker. 1973 kom den personliga skriften Otrons artiklar. Dessförinnan hade han skrivit de två historiska verken Min svenska historia. Berättad för folket. Del 1 har titeln Från Oden till Engelbrekt (1970) och del 2 titeln Från Engelbrekt t.o.m. Dacke (1971).

1973 kände Moberg att hans krafter att skriva hade tagit slut. Att skriva var det han framför allt levde för och i augusti detta år avslutade han själv sitt liv.

Ingrid Nettervik