Nu hade den sista gasten och det sista gårdsspöket flytt för den elektriska lampans sken.
Nu hade den sista gasten och det sista gårdsspöket flytt för den elektriska lampans sken.
Nu hade den sista gasten och det sista gårdsspöket flytt för den elektriska lampans sken.
I hans eget inre levde det gamla, genuina, oberörda Lidalycke – utanför honom uppträdde endast nya och främmande företeelser.
Och vid dagens ände är han en välsignat trött människa under det svala aftonvalvet, som spännes över världen.
Människan var trött, men kunde inte vila.
Han låg och inandades jordens råa, mäktiga lukt under en rysande sällhet över att allt detta fanns.
Knut älskade den by, som kallades Lidalycke, men hatade att leva bland människorna där.
En vind kom farande – havrens vippor rasslade sakta och en rönnbuske på renen skakade av sig regnvattnets droppar.
Knut Toring var en kluven människa – han var kluven mellan land och stad.
De hade alla lämnat sitt ursprung och gått upp i en ny livsform. De hade genomgått en stor förvandling – de hade anpassat sig och underordnat sig och format sig efter asfalten.
Men från jorden kom de en gång, de som nu går gatan fram, direkt eller genom sina förfäder.