”Nya världen rymde jord av oändliga vidder, men saknade människor. Gamla världen var överfylld av människor, som saknade jord.”
Invandrarna (1952)
Albert Bonniers Förlag
Andra delen i utvandrarserien berättar om hur de svenska invandrarna midsommaraftonen 1850 anländer med briggen Charlotta till New York och börjar den tvåhundrafemtio mil långa färden i Amerika mot sitt nya hem. Med tåg, flodbåt och ångskepp reser de mot Minnesota där de bygger sina hem på obruten mark. De slår ner sina bopålar vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga och börjar sitt nya liv som bönder i Amerika. Karl Oskar ser framåt och gläder sig åt att få odla den bördiga jorden, men Kristina blir inte fri från sin hemlängtan.
Karl Oskar grät osynligt på detta sätt – han grät som en man.
Han hade spetsat till en lång furugren, och på öppna ställen stack han ner grenen i marken och mätte matjordens djup.
Karl Oskar Nilsson sov djupt och gott under sin första natt vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga, där han skulle börja bondens liv från början.
Här var borta för Kristina – Sverige var hemma. Det skulle ha varit tvärtom: Ställena skulle ha bytt plats.
Vad fattades det Kristina? Vad längtade hon efter? Hon bodde ju här, hon hade sitt hem här, hon var hemma. Hur kunde hon längta hem när hon redan var hemma?
”Och minnet av hennes första dag på Amerikas jord skulle sedan alltid vara förknippat med söt mjölk och färskt vete bröd, med mjölk och vetebullar.”