”Vem märker i skeendets stund, när något slutar – när något börjar?”

Långt från landsvägen (1929)

Albert Bonniers Förlag, 1929

Långt från landsvägen är första delen av två om Adolf i Ulvaskog. Som äldste sonen får han ta över gården när fadern plötsligt dör. När de andra syskonen vill få ut sitt arv tvingas han skuldsätta hemmanet. Han arbetar hårt från morgon till kväll och unnar sig vila bara på söndagen. Så träffar han nämndemansdottern Emma och friar till henne men anses inte fin nog, fastän hon bär på hans barn. Barnet föds i lönndom och skickas bort. Till sist godtas Adolf som måg och det blir ett storstilat bröllop. Det föds fyra barn, men när Adolf vill ha hem den förstfödde sonen kommer det fram att Emma dränkt sin nyfödde son. Natten efter bekännelsen tar hon sitt eget liv. Det vardagliga livet på en mindre bondgård under slutet av 1800-talet beskrivs ingående med sådd, skörd, slåtteröl och bröllopsfest.

– Se, efter kalas och rus följer tomma tarmar och tomt krus!

Han såg väl ut som en människa, från vilken man rövat maten just när hon har den framme vid munnen.

Allting skulle då sonas här i världen, inte en utan många gånger, allting skulle drygt gäldas.

– Jo du – i da blir dä allt en het dag, som trollpackan sa, när hon skulle brännas!

Midsommarnatten var sövande, lockande farlig – den kortaste natten på året satte de flesta vaggorna i gång.

När göken blev hånad och förnärmad, så blödde det ur hans hals, och sedan gol inte den göken mer

Jorden gav inget utan dryg möda. Han blev alltmer morgon girig och alltmer kvällssen – han ökade ut sin arbetsdag i båda ändar.

Ja, inget i livet blir som man tänkt sig, när det till sist kom mer … Ingen får i brudesäng, vad han redan fått i grönan äng, heter det

Vad som felades i vana sökte hon bota med sin goda vilja.

Mars riste sin luva, så att det yrde om husknutarna, och kvällsmörkret bredde sig tjockt kring gården.

Se, det viktigaste var, att man själv trodde på allt vad man sade. Den som inte gjorde det fick heller ingen annan att tro. Ja, den som vet med sig, att han ljuger, han kan inte ljuga alls.

Men hur tungt än arbetet kändes ibland, så var det än dock den bästa förnöjelse människan hade här i livet!

Synden är söt och ljuvlig, när den lockar människan, men så fort den är begången, blir den bitter och frätande.

Människan beredde själv sin sällhet, beredde själv sitt elände.

Ty det som ledde till ont måste vara ont, om det fanns någon reda i världen.

”Han brukade säga, att en människa inte fick vara både fattig och villrådig.”