”Gammalt blod är kallt, långa är nätterna, när ingen eld brinner i fattigstugans spis.”

Mans kvinna (1933)

Albert Bonniers Förlag, 1933

Med undertiteln ”roman från Värend på 1790-talet” placerar Moberg handlingen i tid och rum. Mans kvinna är en historisk roman men också ett triangeldrama. Den 20-åriga Märit tackar ja till att bli bonden Påvels hustru. Han är en skötsam bonde, nyinflyttad från Ljuder till Hägerbäcks by, men några varma känslor för honom har inte Märit. Den som får hennes kärlek är den skuldsatte grannen Håkan, som missköter sin gård. När Märit blir med barn framkallar hon missfall för att hon inte vet vem som är far till barnet, Påvel eller Håkan. Håkans svartsjuka piga anar vad som pågår och skvallrar för Påvel, som gillrar en fälla för de älskande. Håkan lämnar sin gård och blir skoggångare. Till sist väljer Märit kärleken framför den materiella tryggheten. Hon lämnar nattetid hemmet för att söka sig till Håkan i skogen.

Men det var ju mannen, som valde hustru, icke hustrun, som valde man.

Påvel tog henne, men han lyfte henne icke. Hon hann endast ett litet, litet stycke, så sjönk hon ned igen.

Märit är förfärad. En man är över henne med sin begärelses storm; hon vajar för den – av den kan intet gott komma.

Men hon känner Håkans händer röra sig över hennes höfter, de glider över höfterna – de är fulla av ljuv, rinnande värme.

Dithän hade det gått med Märit, hon som var en oskyldig brud i fjol somras: Så snart hennes make for bort, så ville hon ha en annan man till sig.

Var har Gud sin skymning i kväll? Varför släpper han inte ner den från sin himmel?

Av sin linåker, som blommat där ute med blått sken i somras, hade hon slutligen rett sin brudbädd.

Människorna älskar sina hemman, men icke jorden.

En man lämnar byns hägnade och trånga liv för att bli skoggångare. Därför att han inte tål tvånget från de många, därför att han inte godtager deras sed och nedärvda sätt att leva, därför att han inte vill lyda besluten från de mångas stämma.

Då blev hon en mans kvinna. Och då lät hon sig icke längre ägas av ett hemman och andra döda ting, som var omkring henne. Då blev hon fullt ut levande.

”Jorden är grann. Liv är glädje. […] Den som är utfattig och fri har för mycket att lämna här på jorden.”