Skip to main content
”Vi äger inga belägg för befrielserörelser inom det nordiska forntidssamhället: Modlös är vapenlös man!”

Min svenska historia, del 1 (1970)

Albert Bonniers Förlag, 1970

Första delen av två i serien Min svenska historia berättad för folket. Mobergs arbetshypotes är att ”Sveriges historia är dess allmoges”, det vill säga folkets. I inledningen framhåller han också att han ”i första hand stannar vid de områden som fackmännen har skyndat förbi eller lämnat efter en summarisk undersökning”. Han ”försöker närma historien till de levande människorna och de levande människorna till historien”. Han skriver vidare att han återger objektiva fakta men att tolkningen av dem är hans ”egen subjektiva”. Han avslutar inledningen med att ”i titeln Min svenska historia skall stark tonvikt läggas på det första ordet”. Trälarna och den svenska bonden behandlas inledningsvis, men även de forntida kungarna får ett eget kapitel i likhet med vikingarna. Under titeln ”En kunglig förbrytarfamilj” redogör Moberg för folkungarnas blodiga historia, där ”Håtunaleken” och ”Nyköpings gästabud” intar en central plats. Moberg berättar också om landets kristnande och om digerdöden. Den heliga Birgitta presenteras kortfattat tillsammans med den tidigaste diktkonsten, bland annat Erikskrönikan, som Moberg ofta hänvisar till. Landskapslagarna får ett eget kapitel, och första delen av Min svenska historia avslutas med en hyllning till unionsdrottningen Margareta.


Humaniseringen av de ofrias behandling var en av kristendomens stora insatser i medeltidens Sverige.
Trälen blev människa, och förvandlingen fick formellt sett en paradoxal verkan: i och med träldomens upphävande uppstod det svenska klassamhället.
På en punkt är alla utlänningar eniga i sin karakteristik av oss: vi har kontaktsvårigheter.
Så lever historien i nuet och nuet i historien.
Vikingarna fördärvade mycken kultur under sina härjningståg i främmande länder, men de har också härjat inom den svenska litteraturen och åsamkat den allvarliga skador tusen år efteråt: de har inspirerat till och med en stor diktare som Geijer att skriva dålig poesi.
Det är Loke, asatrons motsvarighet till kristendomens djävul, som livar upp gudasagan.
Under barndomen i Värend i början av århundradet kände jag många äldre människor, som bestämt påstod, att de med egna ögon hade sett både skogssnuvan och näcken.
Människorna blev varsammare med varandras liv – det var den största vinningen av kristendomen, dess humana insats.
Inga läror kostar så många människoliv som frälsningsläror.
Om det är något mänskligt beteende, som saknas i svensk historia under riddartiden, så är det främst ridderlighet.
Även det strängt kroppsarbetande folket unnade sig mellanstunder, då det lekte och sjöng, spelade och dansade.
Ännu min mormor trodde fullt och fast på gengångare.
Uppfattningen om svenskarna som ett avundens folk, som alltid missunnar sina egna landsmän deras framgång, är sålunda mycket gammal.
”Av svenskarna i dag är sålunda en betydande del ättlingar av trälar.”