”Och det är helt naturligt, att en nationalhjälte inte kan vara född på en enda ort och inte heller dö på en enda plats – om han gjorde det vore han ju en vanlig människa.”
Min svenska historia, del 2 (1971)
Norstedts, 1971
Andra delen av Mobergs satsning på en svensk historia. Han tar vid där den första delen slutar och påpekar i förordet att hans historia inte, som många visat sig tro, framför allt handlar om bönderna. ”Den svenska menigheten är ämnet för min historia. […] Och för menigheten i betydelsen av allt folket är Min svenska historia skriven.” Som framgår av titeln handlar det nu om den period i Sveriges historia som börjar med Engelbrekt och slutar med Dackefejden. Moberg ägnar dessutom ett kapitel åt att beskriva livet i byalagen och ett åt ”Kvinnorna utanför historien”. Liksom i den första delen hänvisar Moberg till de historiker som han hämtat kunskap från, medeltida såväl som moderna, svenska och utländska.
Som pojke kände jag ingen härligare doft än den från råglimpor, nyss gräddade och ännu rykande och immande av ugnens värme.
Och av svenska folkets underbara öden är intet märkligare och underbarare än detta: att det har förmått överleva dem alla.
Naturen i Sverige är för mig i första hand skogen. Den står där oförändrad och väntar mig under alla årstider, under alla skiftande väder.
I sin blåa blomning lyste linåkrarna upp de gamla byarna, där de var en grann syn: jag kunde se en och annan av dem ännu i min barndom.
Dacke är berövad all talan och kan inte förklara och försvara sina handlingar och sina motiv. Han är för evigt förstummad.
”Jag tror att Engelbrekt som myt har betytt betydligt mer i Sverige än den levande Engelbrekt, som uppträdde i sinnevärlden under loppet av knappa två år.”
