”Det luktade gott från ängar och mader, där det nyslagna höet låg på breda och torkade, och det kom starka dofter av torr klöver och timotej från lador och slinder, där det redan inbärgade vallhöet fick lufta sig för vidöppna dörrar.”

Raskens (1927)

Albert Bonniers Förlag, 1927

Romanen har kallats Vilhelm Mobergs andra debut; den första han skrev under eget namn. Huvudpersonerna är Gustav, som får soldatnamnet Rask, och Ida, hans hustru. Som framgår av titeln handlar romanen mera om det slitsamma arbetet för brödfödan på torpet än om soldatens liv i fält. På flykt undan rättvisan stöter drängen Gustav ihop med pigan Ida som räfsar hö. Gustav hamnar sedan på ett rekryteringsmöte och blir antagen som soldat med namnet Rask på roten 132 Momåla. Han övertar företrädarens torp och gifter sig med Ida. Till fiende får han Oskar, sonen till bonden där Ida tjänat piga och som vill ha henne till hustru. Rasken och Ida är båda strävsamma arbetare, som trots motgångar får livet att fungera. De får nio söner, varav en dör i späd ålder. Till de dramatiska händelserna hör att Ida frestas av en knalle att köpa ett fint klänningstyg men driver bort honom med ett vedträ när det går upp för henne vad han vill ha för slags betalning, och att sonen Axel gör Oskars dotter Ingrid med barn och blir ihjälslagen av Oskar. Rasken börjar gå till Nergårds Anna som föder hans dotter. Till sist dör Rasken i kallbrand, som han ådragit sig efter att ha lånat ut sina goda stövlar till gamle soldatkamraten Klang och förfrusit sina fötter på vägen hem, sedan Anna vägrat släppa in honom.

– Knävlar i dig, pojken min! grymtade han. Du har bringa å bröst som duger, å talg i tummarna har du också!

Ja se, så var det: om en människa inte hade några bekymmer, så fick hon brått att skaffa sig.

Först långt efteråt – när de varit gifta en tid – talade hon om vad hon haft för sig denna midsommarnatt.

– Göm dina tårar tills du bättre behöver dom!

– Du, Gud, där oppe – har du tat dä andra här på åkern, så kan du ta de här små stråna mä!

När man fördrivit vargarna från skogarna, så skulle man ha något ont i stället, och då fick man skollärarna!

Och hennes tycke för honom hade inte nötts bort än, fast hon fått gå igenom mycket för hans skull.

”Förresten var hon inte så värst illa berörd av att man slogs för hennes skull – bara man slogs lagom och intet förskräckligt hände.”