”De män och kvinnor, som denna berättelse handlar om, har för länge sedan lämnat detta livet.”
Utvandrarna (1949)
Albert Bonniers Förlag
Den första delen av fyra om utvandrarna från Ljuder i Småland till Nordamerika på 1840-talet fram till ankomsten i New York midsommaraftonen 1850. Romanen skildrar bakgrunden till utvandringen med fattigdom och religionstvång samt hoppet om ett bättre liv. Karl Oskar Nilsson och Kristina Johansdotter hör till de första att besluta sig för att utvandra efter det att deras äldsta dotter Anna dött då hon förätit sig på gröt efter en vinter av hunger och nöd. Romanen skildrar också den dramatiska båtfärden över Atlanten till det nya landet i väster.
Jag heter Karl Oskar. – Jag heter Kristina, svarade hon.
I sitt sinne var hon ännu ett barn. Hon tyckte mycket om att åka repgunga.
Och Karl Oskar sade till sin unga hustru: Det fanns ingen människa i världen som han tålde så väl som henne, för hon tadlade honom aldrig eller höll fram hans fel för honom, som andra människor gjorde.
Hon vände sig på sidan för att sova, och hon trevade efter hans hand, för hon brukade somna fortare, om hon höll den i sin.
Redan första veckan på Nybacken fattade Robert sitt be slut: Han skulle rymma från alla sina husbönder, människor som djur.
Denna kistas fyra ekväggar skulle under de tusen milens resa omsluta och bevara det oumbärliga, som de skulle medföra, åt dessa plankor skulle de anförtro nästan all sin egendom.
Kanske någon eller några i sällskapet skulle komma till baka till hemorten igen, ingen visste?
Utvandrarna var en seglande karavan; deras skepp var den gungande kamelen, som bar dem över denna ofruktbara och tomma öken, denna vattnets vida trakt, som kallades Atlantiska Oceanen.
”I hemorten är deras namn glömda och deras utvandrings äventyr skall snart ingå i sagan och legenden.”