”Människan var trött, men kunde inte vila.”
Sömnlös (1937)
Albert Bonniers Förlag
Andra delen av romanen om Knut Toring inleds i Stockholm där Knut skiljer sig från sin hustru och flyttar tillbaka till sin barndomsby Lidalycke. Där försörjer han sig först som dagsverkare och blir sedan arrendetorpare vid Lyckemålen. Han upptäcker hur byn förändrats under hans bortovaro. Byn har avfolkats och de unga vill inte stanna kvar. Men Knut möter en eldsjäl i den unga bondkvinnan Betty som vill fortsätta driva sin gård och få bygden att leva.
I hans eget inre levde det gamla, genuina, oberörda Lidalycke – utanför honom uppträdde endast nya och främmande företeelser.
Nu hade den sista gasten och det sista gårdsspöket flytt för den elektriska lampans sken.
I matjord och alv lever upprinnelsens kraft, som förökar och mångfaldigar, som förvandlar sädeskornet till strå och ax, som förvandlar ett litet hjälplöst korn till ett växande och levande strå, som står och vajar i vinden.
”Och vid da gens ände är han en välsignat trött människa under det svala aftonvalvet, som spännes över världen.”