Andra delen av Mobergs satsning på en svensk historia. Han tar vid där den första delen slutar och påpekar i förordet att hans historia inte, som många visat sig tro, framför allt handlar om bönderna. ”Den svenska menigheten är ämnet för min historia. […] Och för menigheten i betydelsen av allt folket är Min svenska historia skriven.” Som framgår av titeln handlar det nu om den period i Sveriges historia som börjar med Engelbrekt och slutar med Dackefejden. Moberg ägnar dessutom ett kapitel åt att beskriva livet i byalagen och ett åt ”Kvinnorna utanför historien”. Liksom i den första delen hänvisar Moberg till de historiker som han hämtat kunskap från, medeltida såväl som moderna, svenska och utländska.
Första delen av två i serien Min svenska historia berättad för folket. Mobergs arbetshypotes är att ”Sveriges historia är dess allmoges”, det vill säga folkets. I inledningen framhåller han också att han ”i första hand stannar vid de områden som fackmännen har skyndat förbi eller lämnat efter en summarisk undersökning”. Han ”försöker närma historien till de levande människorna och de levande människorna till historien”. Han skriver vidare att han återger objektiva fakta men att tolkningen av dem är hans ”egen subjektiva”. Han avslutar inledningen med att ”i titeln Min svenska historia skall stark tonvikt läggas på det första ordet”. Trälarna och den svenska bonden behandlas inledningsvis, men även de forntida kungarna får ett eget kapitel i likhet med vikingarna. Under titeln ”En kunglig förbrytarfamilj” redogör Moberg för folkungarnas blodiga historia, där ”Håtunaleken” och ”Nyköpings gästabud” intar en central plats. Moberg berättar också om landets kristnande och om digerdöden. Den heliga Birgitta presenteras kortfattat tillsammans med den tidigaste diktkonsten, bland annat Erikskrönikan, som Moberg ofta hänvisar till. Landskapslagarna får ett eget kapitel, och första delen av Min svenska historia avslutas med en hyllning till unionsdrottningen Margareta.
Samlingsvolym som innehåller både äldre texter, som tidigare varit publicerade i pressen, och nyskrivet material. Volymen består av ett flertal självbiografiska texter samt av epilogen till Raskens och prologen till Rid i natt!, båda utelämnade ur de ursprungliga romanerna.
Vilhelm Moberg skriver i förordet: ”Huvuddelen av innehållet i föreliggande skrift utgöres av ett föredrag, som undertecknad höll i Vinterpalatset i Stockholm den 8 maj 1956; det ursprungliga manuskriptet till detta har här utökats med en del aktstycken ur Sellingaffären, hittills opublicerade och alltså okända för allmänheten.”
Unmanaffären: se Unman/Lundquistaffären i Att övervaka överheten.
Sellingaffären: Kungl. Svenska Vetenskapsakademien försökte få professor Olof Selling förklarad sinnessjuk. Därmed skulle han också avsättas som föreståndare för museets paleobotaniska avdelning. Orsaken var en intrig. Oenighet rådde om vem som skulle vara Sellings närmaste underordnade. Selling förklarades först felaktigt för sjuk, vilket meddelades till ett 50-tal tidningar. Men när han friskförklarades fick han ingen upprättelse.
Här hänvisas till den omarbetade upplagan utgiven av Verdandi/Prisma 1966. Pamflett. 1955 uppstod en livlig republikdebatt i Sverige och Vilhelm Mobergs dotter Eva Moberg startade Republikanska klubben. Vilhelm Moberg redovisar sina åsikter i denna pamflett.
Sakprosa som innehåller artiklar och föredrag om det svenska rättssamhällets kris. Tidsperioden är 1950–1953. I förordet påpekas att i de fall där strykningar i artiklarna varit nödvändiga före publiceringen i pressen har den ursprungliga versionen återställts. Det gäller särskilt ett avsnitt i Frågetecken inför Kejnebetänkandet i Dagens Nyheter den 17 juli 1951. Föredragen hölls på Vinterpalatset i Stockholm. Boken domineras av Kejneaffären, men Haijby- och Unman/Lundquistaffären behandlas också.
Kejneaffären: Pastor Karl-Erik Kejne polisanmäler 1948 en lekmannapredikant Malmberg, för att denne utnyttjade unga män, som han åtagit sig att övervaka. Först efter en förnyad skriftlig anmälan 1949 döms Malmberg till fyra månaders straffarbete. Kejne anklagas nu själv för kriminell homosexualitet. Han trakasseras i den så kallade ”knivfällan” och utsätts för ett allvarligt förgiftningsförsök. Några år senare dör Kejne hastigt och man får aldrig veta om ett mord begåtts, eftersom kroppen kremerades omedelbart. Kejnekommissionen som tillsattes 1950 var tänkt att återställa förtroendet för rättsväsendet i landet. Efter nio månader publicerades vissa delar medan det kompletta betänkandet trycktes i ett enda exemplar, som förvaras på Justitiedepartementet. Statsminister Tage Erlander hotade med domstolsprövning om pressen publicerade något av det censurerade.
Haijbyaffären: När Haijbys fru begär skilsmässa anger hon som skäl makens otrohet med kung Gustaf V. Hovet betalar henne för att hon skall ta tillbaka sin begäran. Haijby skickas utomlands och när han återvänder hem tas han in på sinnessjukhus. Hovet och myndigheterna är nämligen rädda för att han skall skriva om sitt förhållande till Gustaf V. En kommission tillsätts för att utröna om myndigheterna agerat rätt. Rapporten hemligstämplas till år 2002. Men redan 1952 kallades chefredaktörerna för landets större tidningar till en konfidentiell överläggning i statsrådsberedningen.
Lundquistaffären/Unmanaffären: Konstnären Gustaf Unman återvänder hem efter en längre utlandsvistelse och upptäcker att hans förmyndare rådman Folke Lundquist förskingrat alla hans tillgångar, både pengar och lösöre. Med hjälp av f.d. överkonstapel Torsten Dahnberg försöker han få reda på vad som hänt. Det får till följd att Lundquist ser till att både Unman och Dahnberg spärras in på sinnessjukhus. Unman blir inspärrad i 17 år. Affären som började på 1930 talet avslutas 1958 med att stadsfiskal Lennart Eliasson ser till att Lundquist döms till avsättning och straffarbete i ett år och sex månader.
Vilhelm Moberg uppmärksammade på 1950-talet ett antal svenska rättsfall, där myndigheterna agerat på ett så otillfredsställande sätt, att han befarade att medborgarnas rättssäkerhet äventyrades. Begreppet rättsröta myntades. I samband med Kejnefallet blev han varse Fallet Krukmakaregatan. Det handlar om en befarad mordbrand på Krukmakaregatan 4 i Stockholm, som inträffade natten till den 31 december 1936. Året 1950 upptäcktes förlusten av polisförhörsprotokoll från branden. Vilhelm Moberg ger en djupgående redogörelse över det som hänt på ca 60 tryckta sidor. Den omkomne var en 26-årig dekorationsmålare, Hans Wallenstrand, med viss koppling till statsrådet Nils Quensel. Kriminalchefen Alvar Zetterquist är också en av de inblandade.
Moberg presenterar en del av de källor som han kommit i kontakt med i samband med arbetet med Utvandrar-tetralogin och gör iakttagelser kring de många svenskättlingar som lever i Nordamerika. I boken samsas artiklar som helt eller delvis publicerats i pressen med några nya texter. I utgåvan från 1968 finns ett nyskrivet efterord i vilket Moberg omprövar sin syn på USA, framför allt på grund av Vietnamkriget.
Huvudparten av innehållet utgörs av det föredrag som Vilhelm Moberg höll i Oslo 1945 på inbjudan av Föreningen Norden i Norge. Den tryckta versionen av föredraget är något utvidgad. Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, var en av de mycket få chefredaktörer som upplät sina spalter för Vilhelm Moberg under andra världskriget.
Denna skrift innehåller fyra tidningsartiklar publicerade i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Den första trycktes 1940 och de övriga 1943. Vid tredje upplagan 1943 lade Moberg till en artikel, och då blev titeln Sanningen kryper fram. Fem inlägg för dagen av Vilhelm Moberg. Även denna femte artikel publicerades i GHT 1943.
