Kategori Verk: Romaner

När överheten icke mera skyddar en bondes rätt, så bjudes honom skogens skydd.

En dräng och en torpare befallde man till dagsverken, men icke en bonde i Brändebol, ty han hade ingen herre över sig.

Herre och bonde – de var såsom två väderstreck. De kunde icke förenas till ett.

Här hör han hemma, och hos detta folk skall han stanna och göra sitt verk och leva för drömmen om de samborna människobröder, som en gång skall taga denna jord som sin.

Då återstod det endast för människan att frälsa sig själv. Hon fick söka sin Gud här nere på jorden och överge famlandet efter honom i en dunkel himmel.

Naturens stora hemlighet om födelse och upphörande var livets egen. Att göra sig förtrogen med den hemligheten var människans väg.

Orden reste sig hoppfullt trotsiga, de stod där på papperet så raka i ryggen, de var fulla av en okuvlig tro: ”Jorderiket är vårt”.

Den stora olyckan var icke att människan upphört att tro på Gud där uppe i himmelen, utan att hon upphört att tro på sig själv och sin höga bestämmelse här nere på jorden.

Knut ville vara med om att skapa ett samhälle, där ingen var träl under jorden, och där alla andens möjligheter var fria.

I matjord och alv lever upprinnelsens kraft, som förökar och mångfaldigar, som förvandlar sädeskornet till strå och ax, som förvandlar ett litet hjälplöst korn till ett växande och levande strå, som står och vajar i vinden.