Sida vid sida och hand i hand gingo Gottfrid och Karin upp mot bröllopsgården. Så skulle de vandra tillsammans över livets leende blomsterängar och solbelysta gläntor.
Under släktenas gång över världen var jag länge ett fredens vatten, och människorna byggde bro över mig. Men Röde Sten blev gränssten och jag blev bäcken som åtskilde dem, föräldrar från barn, släkt från släkt, frände från frände, vän från vän.