”Nere i mörka jordens grund brusar mina ådror, som ingen känner. Men här rinner jag upp nedanför kullen, här speglar jag ekarnas kronor och följer släktenas gång genom världen.”
Brudarnas källa (1946)
Albert Bonniers Förlag, 1946
En berättelse i lyrisk ton om släktenas fortlevnad i tidlös växling mellan alstring och död. Fyra spelmän ur samma släkt berättar i jagform om sina liv på jorden under olika tidsåldrar i samma by i småländska Värend, där folket i århundraden rest sin midsommarstång och hållit sin vaka med dans på Ekekullen, över en bortglömd pestkyrkogård. De fyra spelmännens öden och tidsåldrar binds samman kring källan, Brudarnas källa, som tidlöst ung rinner mot norr i vattnets eviga kretslopp nedanför Ekekullen. Källan är bokens femte berättare.
Jag bär beständigt något inom mig, som tvingar mig att göra ögonblickets onda verk, det jag inte vill.
Det var en välsignad källa som rann upp i ängen, en läkekälla.
Den som tager uti och vidrör källans offergåvor tager ock på sig alla de plågor, som givarna har undsluppit.
Det är Han, vars rätta namn ingen nämner.
Den makten är min under den kortaste natten. Den skall vara min så länge jorden skyddar och omsluter mina ådror i djupet, och så länge jag rinner upp här nedanför kullen.
”Jag börjar undra var åren är, mina egna år som har gått, och jag undrar var de år finns som skall komma.”
